Festen

Såhär beskrivs festen som kommer vistas av över 200 utklädda personer av dem som arrangera den:

"On the agenda:
Musical Performers: STRESS CADET!, WHORGY!, FLICK?, Ultraterrestrial Transponder (hi:ha:hu)!!!

NOW ANNOUNCING A NEW ACT: LEADER TO RUIN!

NOW ANNOUNCING A NEW ACT: THE MOTHERS OF DARKNESS!!!

Burlesque Performers: SCARLET SERPENTINE, LEDA PETIT
Tarot Reader: MARA THE MAGNIFICENT
Interactive trick or treat GLORY HOLE!
A live Exorcism!"

Känns schysst!

Mat och Vetenskapsmän

Ja kosten min är katastrofal nu. Jag har helt skärt av grönsaker, frukt och kött. Äter heller inga vegetariska proteinersättare så går helt proteinfri för första gången sen jag vet inte när. Äter pasta och pastasås till terminens slut nu. Intressant att se hur kroppen reagerar. Men det är inte anledningen till att jag testar, de är rent ekonomiska.

Och vetenskapsmän. Imorrn är det som ni vet Halloween och då går jag som en Mad Scientist. Outfiten känns mycket stabil och jag är galet taggad. Det här kan bli riktigt vasst! Bilder kommer såklart på hur det såg ut så småningom. Synd att Arsenal möter Spurs möts mitt i festen klockan 02:45 och jag måste kila därifrån till nån bar som sänder matchen. Kunde de inte spela dagen efter?! The North London derby går självklart före.

// Potential

MustaschLinus

Då var skägget borta och muschen kvar. Känns konstigt. Vad tycks?




// Rätt latjo

SkäggLinus

Det längsta skägget jag någonsin har haft. Det säger dock inte mycket! Det är sparat sedan första oktober, sista september för er i Sverige. Tänkte spara hela oktober men blev för sugen på mustasch nu så imorgon rycker allt skägg och kvar blir pedofilranden.





Imorrn är också sista dagen med mitella. Yaaayyy!

// Busken

Ett projekt avslutat

Det korta och på inte något sätt imponerande årtiondesprojektet avslutades igår. Jag och Amy har sett en film som personifierar kulturen och stilen av 60 (The Boat That Rocked), 70 (Almost Famous), 80 (Sixteen Candles) och 90-talet (The Wackness). Till varje film har vi även haft olika typer av tillbehör; Fruktsallad, Popcorn för bollifiering, mjölkdoppade kakor och pizza.

Sixteen candles sågs igår och den var sämst av dem att spegla sin kultur. Annars tycker vi att The Wackness var bäst, följt av Almost Famous och sist The Boat That Rocked. Återigen ur perspektivet att de skall spegla ett årtionde.

Nästan varje gång jag och Amy hänger kommer vi på nya projektideér som läggs till listan av potentiella projekt. Vi har redan några startade som ligger och väntar. Får se hur många vi hinner avsluta innan jag reser. De som redan är startade men inte avslutade är just nu ett graffiti- och ett bloggprojekt. Återkommer mer om dem när de är avklarade.

// Bollifiera Popcorn!

Inlämnat!

Uppsatsen inlämnad. Känns mycket sköt. Firade med mitt livs första La Gallinita och många matcher fifa. I glädjeruset så vann jag alla matcherna!

Det går bra nu

I Bibbland

I bibblan och skriver det sista på uppsatsen som skall in idag. Internet för segt hemma för journalsökningar. Tur att jag fick med med hörluarna. Rogern till vänster om mig knapras chips så jag hade aldrig kunnat fokusera mig annars.

Uppsatslåt: Justice - Waters of Nazareth

Skön insikt

En mycket skön insikt att närma sig slutet på en uppsats och veta att imorrn blir den klar. Då skall den också lämnas in följt av en dryg vecka utan plugg (förutom lektioner). Under den veckan skall jag även ta av mig mitellan. Ljuset i slutet av tunneln börjar komma!

// Murder Burger

Tro på mina system

Jag har för stor tilltro till mina system. Med system menar jag vardagsaktiviteter som sker varje dag som jag systemifierar. T.ex så lägger jag alltid mobilen i vänster framficka. En gång var sjätte månad eller så så hamnar den av outgrundlig anledning i höger framficka. När jag då känner efter den i vänster ficka så utgår jag direkt ifrån att den är borta. Ingen idé att leta! Det slutar alltid med att jag letar och hittar den såklart men...

En liknande ska hände igår. När jag skall ta med mig mer än nycklar, mobil, plånbok och eventuellt kursbok blir det knivigt ibland. Mitt system innefattar inte anteckningsblock eftersom jag så sällan antecknar någonting. Igår när jag skulle till en restaurang i skolsyfte så behövde jag ta med mig anteckningsblock. När vi kommer dit och kliver ur bilen inser jag att blocket inte är med. Tänkte inte ens på det eftersom det inte var med i systemet.

Jag skall nog försöka minska min tilltro till mina system. Inte mycket, men en gnutta.

Idah blir det galet mycket skrivande på uppsats och sedan PL-vaka. Pool - Man Utd kring 02:00 och West Ham - Arsenal 04:15. Härlig natt!

Räddning

Ed, mina rumskamraters kompis, kom förbi och hjälpte till. Hemma hade han en medicin vid namn Nodia vilket tydligen skall stabilisera magen i ett kick. Det testar jag nu för första gången.

// Plommongåvor

Pinsamt

Idag satt jag på min Organisational behaviour lektion och kände en oroväckande aktivitet i magen. Det var definitivt löst innehåll. Efter att ganska nervöst ha väntat på rasten går en klasskamrat in på toaletten direkt. Jag vill inte utföra detta med honom där och den uteblivna ljudisoleringen som toalettbåsen erbjuder. Trots den lätta paniken går jag först ut några minuter för att sedan gå tillbaka till toaletten. Perfekt timing. Han är precis på väg ut. Jag slår mig ned och öppnar helvetes portar. Än så länge inga pinsamheter.

Kommer hem och Kasper är snäll och kör mig till PaknSave i 'The Time Machine' för att inhandla magstabiliserande produkter. Jag är på jakt efter blåbärssoppa och plommon. Just det plommon, jag hade fått för mig att det gjorde magen hård. Det är såklart omvänt, vilket jag kom på först när jag kommit hem och ätit ett. Jag köpte alltså 16 plommon i onödan. Som tur är köpte jag även Coca Cola som jag skall dricka avslagen och popcorn jag skall käka utan salt. Det gav alltid mamma och pappa mig när jag var lös i magen som ung teenage mutant ninja turtle.

Det är extra roligt att jag lade 15 NZD på plommon när jag hade totalt 60 NZD att klara mig på ett tag.

// Vad händer om jag äter alla plommonen?

Badbollar

Förra helgen gjorde Darren Bent ett intressant mål mot Liverpool då bollen gick via en badboll.



Nu i helgen möter Pool Man Utd och inför matchen har Liverpools klubbshop sålt slut på badbollar. Självklart är det Man Utd supportrar som köpt majoriteten av dem. Kan bli en intressant tillställning inte bara på planen dvs.



// Badsugen

Poetrikväll

Igår var jag på en poetrikväll på en bar. Det var 'öppen mick' som det direkt översatt blir, med andra ord fritt för vem som helst att dra av en diktjävel. Anledningen till att jag var där var att Phillip, en kille med Cerebral Pares som Amy är personlig assistent åt ibland, skulle uppträda.

Kan meddela att det fanns en rejäl skara av karaktärer där. Kvinnliga poeter verkar ha en förmåga att när de blir gamla att automatisk anta utseendet av en galen kattkvinna. Dvs en tant som delar boende med minst 47 katter. Var även en kort snubbe, som verkade vara någon slags poetkändis men jag kopplade inte riktigt, kring 30 år med kutrygg och rejäl ölmage. När han läste sin dikt ringde mobilen och han avbryter läsandet för att praktiskt taget skrika i telefonen och micken: "WAZUPHHH NIGGA". Killen var vit.

En annan intressant sak är att handikappade får mycket mer uppskattning för sämre uppträdanden än personer utan synliga allvarliga problem får. Jag menar, de måste ju märka att de får fejkhyllningar. Känns fruktansvärt uppenbart.

Jag gillar att testa saker en gång och nu har jag testat detta. Inget jag kommer göra igen om inte nån polare skall uppträda förstås. Osannolikt.

// Crazy cat lady

"Skärp dig Linus"

Min goda klasskamrat (hemma på JIBS) Rebecka tyckte att det var för mycket självömkan i Monsterinläggens monsterinlägg och att jag skall skärpa mig. Om det inte framgick tydligt så vill jag förtydliga att det var, trots självömkan, en fantastisk resa som jag aldrig kommer glömma!

Nu skall jag fortsätta att skriva på mina uppsatser som jag fått uppskjutna inlämningsdatum på. Jag kan meddela att det gör lite ont i nyckelbenet efter några timmars dataskrivande.

// Kircheriana

Woodbox?

Baserat på vissa kommentarer den senaste tiden verkar vissa läsare tro att jag hamnat i The Woodbox; en som stannar vid vägkanten för att ta kort på djur, går ut och fiskar, vandrar i skogen för nöjes och inte tränings skull, inte klagar på närvarande insekter och som har minst ett par gummistövlar i sin arsenal.

Det stämmer inte. Det stämmer dock att jag utfört fler naturorienterade resor här på NZ, vilket i sig inte har skett förut. Dock handlar det främst om utbud. Det är helt enkelt vad som erbjuds här. Mycket av det har varit mycket fint och uppskattat, helt klart. Det är egentligen bara Auckland och Wellington som gäller här i landet vad gäller städer. Visst kan Queenstown nämnas, men åker man dit gör man det för att utföra aktiviteter utanför staden. Det är mer som en samlingspunkt för alla dessa aktiviteter, vill jag påstå.

Om någon för en sekund trodde att jag när jag kommer hem kommer sticka ut i skogen och tälta kan ni tänka om illa kvickt. Så var det med den saken.

Och Elin och Putte, är vi på NZ:ands södra ö samtidigt någon gång paddlar jag gärna i Abel Tasman och hoppar Nevis Bungy. Avsluta vad jag startade.

// Urban

Monsterinläggens monsterinlägg

Bloggens trogna läsare har genom åren sett ett par monsterinlägg ifrån undertecknad. Här kommer det längsta hittils. Det gäller såklart, en försenad, bildrapportering av resan till Nya Zeelands södra ö. Där spenderade vi 13 dagar i en campervan vid namn Atmos. Tro nu inte att det var vi som valde ett så uselt namn, det var de vi hyrde vårt "spaceship" (som det kallades) av. Det var en fantastiskt rolig resa med Linda, Kasper och Miguel. Det överskuggades bara av att jag fick den tidigare nämnda frakturen på nyckelbenet dag ett.

Det är bilder ifrån Kaspers och Lindas kamera. Jag har tagit med mycket men har fått sållat bort extremt mycket. Här kommer ett urval!

Väntan på flyget tillChristchurch

Ett av våra första stopp under resan. Det var här det hände.

Miguel har haft en vana att tackla mig när vi varit på olika stränder runt om i landet. Taupo, Coromandel, södra ön osv. Här hörde jag honom säga till Linda att han skulle göra detsamma här och bad henne hålla i kameran han höll i. Jag beslutade då mig för att tackla honom innan han tacklade mig. Det är vad ni ser nu.

Miguel ramlar baklänges men lyckas svinga runt mig i samma process.

Nu är är fraktur på nyckelbenet åsamkad. Det gjorde inte ont direkt men jag hörde ljudet när benet skadades. Vi kan sammanfatta det som att min tackling misslyckades, FAIL!

Jag blev snabbt yr och inom en minut spydde jag. Som ni kan se hänger vänsterarmen bara. Har snackat runt lite efter skadan och visar sig att yrsel och spya inte verkar allt för ovanligt vid benbrott.

Miguel mådde dåligt, men inte lika mycket s0m jag.

Nån slags akutmottaging i Dunedin, inte ett sjukhus.

Här har jag precis fått reda på att jag inte kan utföra några fysiska aktiviteter över huvud taget på resan och blev genast mycket nedstämd.

Det övre benet där skall gå rakt ned men står upp ganska mycket som ni kan se. Det känns även tydligt på kroppen min. Det var ett pickel att få den där kopian, något jag snudd på krävde av personalen. Det skulle skickas kopior hit och dit mellan städer och byggnader. Tillslut fick jag en papperskopia som inte duger för medicinsk analys men gott och väl för min belåtenhet.

Dagen efter var Lindas födelsedag och vi hade planerat att i present ge henne en dag med 3 Lindas. Närmare bestämt, Lindus, Kalinda och Miguelindo. Vi klädde ut oss till henne, väckte henne, sjöng gratulationssånger och spenderade sedan ett dygn som Linda. Det innebar avresa ifrån Dunedin där vi sov första natten på vandrarhem pga min arm, trots protester ifrån mig att vi skulle sova i campervanen. Resa emot Queenstown med diverse stopp på vägen och tillslut utgång i Queenstown.

Kalinda, Miguelindo, Linda och Lindus

Linda bär extremt ofta leggings och lång t-shirt/skjorta. Det samt röd nagellack, läppstift och peruker blev vår Linda-outfit. Den enda anlednignen till att jag inte har en peruk är att det bara fanns två stycken i butikerna vi hittade, det är INTE för att jag är mindre hängiven, som det lätt kan se ut. Ganska besviken över det, men jag var av förståeliga skäl bäst lämpad att vara utan peruk.




Egentligen skulle vi ha planerat en fin frukost att väcka Linda med, men kvällen spenderades istället på akutmottagningen så det hann vi inte med. Därmed stoppade vi i Alexandra för linhandling av frukost till Lindisarna och framförallt Linda Thilén. Det var ett litet samhälle med, vad det verkade, en väldigt konservativ syn på cross-dressing. Vi fick många negativa blickar och hörde viskningar när vi passerade kattmaten. Det var mycket underhållande.


Sen skulle den fina frukosten till Linda tillagas men då visar det sig att vårt gaskök som ingick i bilhyran inte fungerade! Första gången vi testade det, eftersom natten innan spenderades på vandrarhem med kök. Därmed blev det kall frukost med jordgubbar som spets för Linda.


A night at the Roxbury or a day in Roxburgh?

Sedan gick säkringen till radion och vi var musiklösa. Mycket problem med bilen den här dagen! Vi stannade hos nån mekaniker som skruvade upp radiolådan och bytte säkring åt oss. De sålde även en permobil som kostade 200 NZD mer än Kaspers Time Machine (bil).

På vägen till Queenstown han vi även med utkiksstopp. De finns överallt på NZ och utgör finfina bensträckarpauser men prima utsikt.





CIgarettrökarna kräver stopp för cigaretter titt som tätt. Tanten bad om Miguelindos id och kollade sedan noggrant på bilden, följt av Miguelindos ansikte. Det hela var galet kul. Hon såg ingen nyans av humor i situationen.


Sedan anlände vi till Queenstown där vi hyrde en campingplats. Får nämligen inte parkera och sova med Campervan inom en 12 km radie kring Queenstown (med reservation för fel siffra). Självklart gjort så för att så många kommer till detta extremsportens mekka. Som ni förstår kunde jag inte göra mycket här.

Det är viktigt med frisbeeposén.

Den där frisbeen kastade senare Kasper upp på en en husbils tak och den följde sedan med dit husbilen åkte. Men man kan inte klandra honom. Han är live-are och inte idrottare. Som vi alla vet kan, rent kroniskt, inte live-are kasta frisbee eller utöva andra sportliknande aktiviteter.

5 min promenad till Queenstowns centrum. Miguelindo veknade i den sydliga kylan (känns konstigt att skriva!) och drog på sig jeans. Tightsen skulle dock skådas igen till utgången, ett krav såklart.

Vi mötte upp med Pablo och hans mexikanska vänner på deras vandrarhem. De pluggar också på Unitec och spenderade kvällen med dem. Han hade tidigare på dagen hoppat fallskärm och visade upp detta planerade budskap för kameran precis innan hoppet.

Det omtalade Fergeburger stod för födelsedagsmiddag. De var mycket goda men mina förväntningar hade blivit lite upphypade av kamrater ifrån olika delar av världen. De var som sagt mycket mycket god men det var mer av en upplevelse att äta burgarna på Fat Dog i Rotorua vill jag påstå.

Burgare ifrån Fat Dog i Rotorua.

Utgång

Kalinda tröttnade nån gång under kvällen på peruken. Dansgolvet var inte en fantastisk idé eftersom folk konstant stötte till min axel och orsakade stor smärta. Det blev en kort vistelse och åter till mer lugna aktiviteter för min de.

Vi träffade en spansk kvinna vid namn Isabelle som var mycket trevlig samt några engelska tjejer som skymtas i bakgrunden. Sedan dök några störande engelska grabbar upp så vi hängde med Isabelle istället.

Nästa kväll gick vi också ut i Queenstown. På vägen hem går vi förbi en bar där det är wet t-shirt competition och vi kliver in. Perfekt timing. Vi anländer precis när de gått upp på baren och börjat showa och går när en vinnare är utsedd. Kanske en vistelse på 5 min. Hon som vann syns inte. Hon är utanför bild till höger och vann överlägset. Det var henne en normal fotograf skulle ha tagit kort på men fotograf Linda föredrar tydligen mulligare tjejer.

Senare skulle Miguel och Kasper hoppa Nevis Bungy påp 134 m. Den dagen var jag på en Lord of The Rings tour med fyrhjulsdriven jeep i vildmarken. Några flodkorsningar som var mycket obekväma för axeln. Det var jättefin natur och jag såg platser där The forest of Lothlorien och Isengaard filmades men det var inte på långa vägar värt de 149 NZD det kostade. Men var en av få saker jag faktiskt kunde göra i staden. Linda skulle rida på hästar men det ställde sin pga väder. Senare får vi höra att pga tekniska fel kunde inte Kasper och Miguel hoppa heller, så det var en ganska misslyckad dag på det hela.

LOTR-bilen

När jag kom hem ifrån LOTR-turen så åt jag och Linda mat. De andra var på Nevis-bussen för bungyn. Det den här pizzerian, samt Fergeburger, vi hade hört goda rykten om innan vi anlände till staden. Kommer ej ihåg namnet på stället dock. Det var gott men Fergeburger slår det med hästlängder i min bok.

Vi beslutade oss sedan för att stanna en natt extra i Queenstown för att de skall kunna hoppa på morgonen, och nu blev Linda sugen också. Jag fick kolla på såklart.

Miguel var inte så kaxig innan hoppet.


Kasper var lite kaxigare.

MEN KAXIGAST UTAV DEM ALLA VAR LINDA!

Citat: "FUCK FUCK FUCK FUCK" Slutcitat.


Jag var allmänt nedstämd här. Det här hoppet var en sak jag hade bestämt mig för att hoppa innan jag kom till NZ. Nu vägrar jag hoppa en mindre här, får bli bungy i nåt annat land på nåt högt ställe i framtiden. Mössan och vantar märkte vi behövdes på öns södra delar. Blev ett snabbt köp av mössan ovan. Inge toknöjd med det köpet kanske, men har ingen sådan mössa så det blir en ny variation i kollektionen.

Under vår förlängda vistelse i Queenstown stack vi även på en dagstur till Wanaka.

I bakgrunden skymtas Linda hjälpa mig med zip-hoddiens dragkedja. De var alla extremt hjälpsamma och hjälpte mig med diverse problem som följde skadan, men framförallt Linda var en hjälte som i stort sett agerade som min personliga assistent. Tack!

Lake Wanaka. Detta var en varm dag till skillnad ifrån de andra vi hade på den södra delen av ön.

Lake Wanaka

Lake Wanaka

Vi såg en väg och bara körde på för att se vart den tog oss. Den ledde till ett enormt område med kor och får. Ofta stod de utanför stängslen bredvid vägarna.


Vår första gruppbild med bilen. Precis innan fjärtade Miguel, därav o-orginastionen.
En långhårig jävel
Stopp på väg tillbaks till Queenstown

När gruppens enda person med negenskaper (ninja-egenskaper) är skadad får de andra göra så gott de kan.

Nästa dag körde vi vidare emot Milfourd Sound. Vi körde dock inte hela vägen utan övernattade på vägen.

Redneck varning?

Jag tar inget ansvar för vad Linda och min lila zip-hoodies gör.


Det här var ett utav, om inte det, roligaste stoppen längs vägkanten på hela resan. De två bilderna nedan förklarar varför.



Linda tyckte också det var roligt.

Sedan stannade vi som sagt längs vägen för att sova innan vi anlände till Milford Sounds.

Lumberjack



Några av de bästa kvällarna var när vi drog igång en brasa, lagade mat och efter maten fortsatte mata brasan och mös i mörkret omringade av berg och ofta vatten.

När vi anlände till Milford Sounds åkte vi på en båttur mellan bergen ut till havet och tillbaka. Det var verkligen en syn. Kanonväder hade vi också!

Jag efterfrågade några bilder på mitt hår fladdrande i vinden. Detta som minne av att jag en gång faktiskt haft långt hår, för i Januari avslutas det projektet och det blir kortare igen.







Sälar fanns det med

Sedan blev jag attackerad av den ökände bananmannen som härjar i området och misshandlar handikappade människor.

Bananmannen

Bilder ifrån bilturen tillbaka ifrån Milford Sounds

Bilvägen till Milford Sounds är utan tvekand en häftigaste bilväg jag har åkt. Kringelkrokiga vägar kantade med höga grön- och snötäckta berg, öppna fält och regnskog. Bara bilvägen dit rekommenderas skarpt, båtturen var också kanon och tillät oss att se mer av vattennaturen i området. Den gick på 75 NZD var och det kändes hyfsat prisvärt.

Därefter åkte vi och övernattade kring Omarama. Dagen efter det åkte vi till Mount Cook en kortis för att se berget, samt sjöarna på vägen dit som vi hade hört gott om. Samma dag blåste vi även emot Franz Josef och sov omkring Haast.

Sjöarna kring Mount Cook med berget i bakgrunden.

Det mest fysiska jag gjorde på resan var att kasta några mackor och även det gjorde ont.

När man kör till Mount Cook i ett Spaceship får man passa sig för att inte gå in i warp speed för ofta. Då kan bängen komma och ge dig 300 NZD i böter.


Mount Cook

Mount Cook

Ännu ett stopp längs vägarna för bensträckare och mat. Leggingsen vi köpte för Lindas födelsedag blev extremt populära. De värmde oss på nätterna och kalla dagar och var extremt bekväma att strosa kring i.

Varje morgon och natt fick jag göra den där övningen för att öka rörelseförmågan i axeln. Jag slängde in övningen några gånger på dagarna också.

Kasper gillar djur och natur.

Nu kör vi mot Franz Josef Glacier och tar en sovplats omkring Haast!

Detta var en utav de bästa nätterna. Vi såg en väg och följde den helt enkelt ut i vildmarken. Sedan parkerade vi och spenderade natten där.

Trots eldförbjuden eldade vi igång rejält. Vi tog dock säkerhetsåtgärder och det var helt riskfritt vill jag lova. 3 meter radio sten kring brasan.

Det var en mycket fin natt.

När vi kom till Franz Josef rådde delade meningar. Miguel och Linda kände inte att de hade råd med e en utav de guidade turerna på glaciären, jag visste inte om det va värt risken för mitt nyckelben och Kasper var jättesugen på det. Det visade sig att det inte fanns några platser på någon guidad tur (krävs guide för att få beträda isen) fören dagen efter. Då beslutade vi oss för att gå en av gratispromenaderna som tar dig nära isen, men inte upp på den.

Där är den, den första glaciären jag sett.


Vissa stenar hade genom åren formats till bekväma soffor.

Ännu en bensträckare. Den här gången vid det Tasmanska havet på väg emot Nelson.


När Miguel inte kan tackla mig på stränder längre så kastar han stockar.

På vägen emot Nelson stannade vi omkring Punakaiki. I närheten där finns ett ställe som heter Pancake Rocks. Det är vad ni ser ovan. Erosionen har format stenarna så att det ser ut som hundratals staplade pannkakor.

Här klättrade vi över säkerhetsbarriärerna och satte oss på pannkakstårtorna. Det var ett mycket trevligt stopp. Några minuters bilväg bortom Pancake Rocks ligger Trueman Cave, som jag blev tipsad om av min LOTR-guide, vilket var fantastiskt. Likt The Cathedral Cove i Coromandel, som jag tidigare visat bilder på, i häftighet men såklart annorlunda. Jag har inga bra bilder därifrån eftersom det var snudd på kolsvart när vi anlände men det var verkligen ett toppenställe! Önskar vi hade sett det i dagsljus också.

Väl framme i Nelson stack de andra på Kajakingtur i Abel Tasman National park. Jag ville först inte betala massa pengar för att inte deltaga i den fysiska aktiviteten och bara sitta med i en Kajak. Sen ändrade jag mig och insåg att jag nog skulle vara väldigt uttråkad ensam en hel dag i Nelson. Då visade det sig att jag inte fick sitta med i en kajak pga min skada. Inget val då. 12 h spenderade jag i Nelson, mycket uttråkad. Den ända tråkiga dagen på resan. Jag levde inte direkt campingliv den dagen heller, satt på massa olika cafén, åt frukost på ett bageri, mat på mcdonalds (mat som kunde ätas med en hand var ett krav) och besökte en marknad.

Vyer som jag alltså inte såg.



En av de andra dagarna i Nelson åkte vi österut emot Picton på Queen Charlotte Drive som var ännu en fantastisk vägslinga. Här på öns norra del var naturen av medelhavskaraktär till skillnad emot de snötäckte bergen på öns södra del. Häftig variation. Vi parkerade och sov längs den slingan. Det ösregnade hela kvällen, natten och morgonen.

Därav spelade vi kort inne i bilen. Till skillnad emot andra gånger vi lirade kort behövde inte Linda streaka naken efter en förlust den här gången.

Jag ville verkligen ha besökt Abel Tasman National Park under min vistelse så vi körde upp till en stranden och vandrade längs den in i nationalparken. Vädret var kanon!

Ibland var det stenigt och jag måst säga att balansen försämras avsevärt när en arm sätts ur spel. Jag var överlägset långsammast.

Bortsett ifrån skylten tycker jag den bilden ser ut som att vi är på en öde ö. Vi har efter några dagar tröttnat på varandra och kommunicerar inte längre. Eller hur, ignorera skylten så säger den det!

Mer ensam på öde ö vibbar.

Samma dag besökte vi också stränder vi blivit tipsade om; Kaiteriteri, Rabbit Island, Golden Bay och slog läger i Ruby Bay för vår sista natt.

Såhär såg det ut där. Det var kallt i vattnet.

Linda och Miguel gifte sig. Det är officiellt.

Denna bild indikerar dock att Miguel tröttnade snabbt och istället inledde jakten på jordnötssmör...

Nästa dagen innebar hemresa och lång bilväg. Vi körde östkusten ifrån Nelsonområdet ned emot Christchurch, varifrån vi skulle flyga hem.

Ett stopp på vägen hem. De här skyltarna förbryllade mig hela resan, jag kan inte släppa det. Överallt stod det "Email & Internet". Jag menar, hur många ställen har Internet och INTE tillgång till email. Idioti. Eller finns en logisk förklaring jag missar?

Nånstans på östkusten.

Miguel och Kasper lever kvar i tron som de flesta av oss nog hade när vi var 11 år. Röker du är du cool. Iallafall om man får tro den här bilden.

Den här bilden gillade jag eftersom den tydligt visar min hängande axel. Den redan dålig kroppshållning blev totalt våldtagen av nyckelbensbrottet. Vänster axeln hänger rakt ned och verkar dra med sig höger lite grann, samt att håret har blivit på tok för långt.

Trötta på flygplatsen där jag coh Kasper sov. Kasper var för övrigt en hejare på att sova.

Såhär låg han ofta under våra långa bilfärder bland väskorna i bak och sov. Jag själv sov mycket mer än vanligt, men det berodde mer på att jag nästan dagligen hade 60 mg Kodein i blodsystemet för att stilla smärtan. En av sidoeffekter är att man blir sömnig.

Det var sammantaget en fantastisk resa med massvid av grymma minnen för livet. Vi lyckades även se mycket stora delar av den södra ön. Jag har med rött markerat de områden vi åka till och i stora drag vilka vägar vi tog. Tryck på kartan för en förstoring som visar tydligare.

// Nu vill jag bara att nyckelbenet skall läka.