Monsterinläggens monsterinlägg

Bloggens trogna läsare har genom åren sett ett par monsterinlägg ifrån undertecknad. Här kommer det längsta hittils. Det gäller såklart, en försenad, bildrapportering av resan till Nya Zeelands södra ö. Där spenderade vi 13 dagar i en campervan vid namn Atmos. Tro nu inte att det var vi som valde ett så uselt namn, det var de vi hyrde vårt "spaceship" (som det kallades) av. Det var en fantastiskt rolig resa med Linda, Kasper och Miguel. Det överskuggades bara av att jag fick den tidigare nämnda frakturen på nyckelbenet dag ett.

Det är bilder ifrån Kaspers och Lindas kamera. Jag har tagit med mycket men har fått sållat bort extremt mycket. Här kommer ett urval!

Väntan på flyget tillChristchurch

Ett av våra första stopp under resan. Det var här det hände.

Miguel har haft en vana att tackla mig när vi varit på olika stränder runt om i landet. Taupo, Coromandel, södra ön osv. Här hörde jag honom säga till Linda att han skulle göra detsamma här och bad henne hålla i kameran han höll i. Jag beslutade då mig för att tackla honom innan han tacklade mig. Det är vad ni ser nu.

Miguel ramlar baklänges men lyckas svinga runt mig i samma process.

Nu är är fraktur på nyckelbenet åsamkad. Det gjorde inte ont direkt men jag hörde ljudet när benet skadades. Vi kan sammanfatta det som att min tackling misslyckades, FAIL!

Jag blev snabbt yr och inom en minut spydde jag. Som ni kan se hänger vänsterarmen bara. Har snackat runt lite efter skadan och visar sig att yrsel och spya inte verkar allt för ovanligt vid benbrott.

Miguel mådde dåligt, men inte lika mycket s0m jag.

Nån slags akutmottaging i Dunedin, inte ett sjukhus.

Här har jag precis fått reda på att jag inte kan utföra några fysiska aktiviteter över huvud taget på resan och blev genast mycket nedstämd.

Det övre benet där skall gå rakt ned men står upp ganska mycket som ni kan se. Det känns även tydligt på kroppen min. Det var ett pickel att få den där kopian, något jag snudd på krävde av personalen. Det skulle skickas kopior hit och dit mellan städer och byggnader. Tillslut fick jag en papperskopia som inte duger för medicinsk analys men gott och väl för min belåtenhet.

Dagen efter var Lindas födelsedag och vi hade planerat att i present ge henne en dag med 3 Lindas. Närmare bestämt, Lindus, Kalinda och Miguelindo. Vi klädde ut oss till henne, väckte henne, sjöng gratulationssånger och spenderade sedan ett dygn som Linda. Det innebar avresa ifrån Dunedin där vi sov första natten på vandrarhem pga min arm, trots protester ifrån mig att vi skulle sova i campervanen. Resa emot Queenstown med diverse stopp på vägen och tillslut utgång i Queenstown.

Kalinda, Miguelindo, Linda och Lindus

Linda bär extremt ofta leggings och lång t-shirt/skjorta. Det samt röd nagellack, läppstift och peruker blev vår Linda-outfit. Den enda anlednignen till att jag inte har en peruk är att det bara fanns två stycken i butikerna vi hittade, det är INTE för att jag är mindre hängiven, som det lätt kan se ut. Ganska besviken över det, men jag var av förståeliga skäl bäst lämpad att vara utan peruk.




Egentligen skulle vi ha planerat en fin frukost att väcka Linda med, men kvällen spenderades istället på akutmottagningen så det hann vi inte med. Därmed stoppade vi i Alexandra för linhandling av frukost till Lindisarna och framförallt Linda Thilén. Det var ett litet samhälle med, vad det verkade, en väldigt konservativ syn på cross-dressing. Vi fick många negativa blickar och hörde viskningar när vi passerade kattmaten. Det var mycket underhållande.


Sen skulle den fina frukosten till Linda tillagas men då visar det sig att vårt gaskök som ingick i bilhyran inte fungerade! Första gången vi testade det, eftersom natten innan spenderades på vandrarhem med kök. Därmed blev det kall frukost med jordgubbar som spets för Linda.


A night at the Roxbury or a day in Roxburgh?

Sedan gick säkringen till radion och vi var musiklösa. Mycket problem med bilen den här dagen! Vi stannade hos nån mekaniker som skruvade upp radiolådan och bytte säkring åt oss. De sålde även en permobil som kostade 200 NZD mer än Kaspers Time Machine (bil).

På vägen till Queenstown han vi även med utkiksstopp. De finns överallt på NZ och utgör finfina bensträckarpauser men prima utsikt.





CIgarettrökarna kräver stopp för cigaretter titt som tätt. Tanten bad om Miguelindos id och kollade sedan noggrant på bilden, följt av Miguelindos ansikte. Det hela var galet kul. Hon såg ingen nyans av humor i situationen.


Sedan anlände vi till Queenstown där vi hyrde en campingplats. Får nämligen inte parkera och sova med Campervan inom en 12 km radie kring Queenstown (med reservation för fel siffra). Självklart gjort så för att så många kommer till detta extremsportens mekka. Som ni förstår kunde jag inte göra mycket här.

Det är viktigt med frisbeeposén.

Den där frisbeen kastade senare Kasper upp på en en husbils tak och den följde sedan med dit husbilen åkte. Men man kan inte klandra honom. Han är live-are och inte idrottare. Som vi alla vet kan, rent kroniskt, inte live-are kasta frisbee eller utöva andra sportliknande aktiviteter.

5 min promenad till Queenstowns centrum. Miguelindo veknade i den sydliga kylan (känns konstigt att skriva!) och drog på sig jeans. Tightsen skulle dock skådas igen till utgången, ett krav såklart.

Vi mötte upp med Pablo och hans mexikanska vänner på deras vandrarhem. De pluggar också på Unitec och spenderade kvällen med dem. Han hade tidigare på dagen hoppat fallskärm och visade upp detta planerade budskap för kameran precis innan hoppet.

Det omtalade Fergeburger stod för födelsedagsmiddag. De var mycket goda men mina förväntningar hade blivit lite upphypade av kamrater ifrån olika delar av världen. De var som sagt mycket mycket god men det var mer av en upplevelse att äta burgarna på Fat Dog i Rotorua vill jag påstå.

Burgare ifrån Fat Dog i Rotorua.

Utgång

Kalinda tröttnade nån gång under kvällen på peruken. Dansgolvet var inte en fantastisk idé eftersom folk konstant stötte till min axel och orsakade stor smärta. Det blev en kort vistelse och åter till mer lugna aktiviteter för min de.

Vi träffade en spansk kvinna vid namn Isabelle som var mycket trevlig samt några engelska tjejer som skymtas i bakgrunden. Sedan dök några störande engelska grabbar upp så vi hängde med Isabelle istället.

Nästa kväll gick vi också ut i Queenstown. På vägen hem går vi förbi en bar där det är wet t-shirt competition och vi kliver in. Perfekt timing. Vi anländer precis när de gått upp på baren och börjat showa och går när en vinnare är utsedd. Kanske en vistelse på 5 min. Hon som vann syns inte. Hon är utanför bild till höger och vann överlägset. Det var henne en normal fotograf skulle ha tagit kort på men fotograf Linda föredrar tydligen mulligare tjejer.

Senare skulle Miguel och Kasper hoppa Nevis Bungy påp 134 m. Den dagen var jag på en Lord of The Rings tour med fyrhjulsdriven jeep i vildmarken. Några flodkorsningar som var mycket obekväma för axeln. Det var jättefin natur och jag såg platser där The forest of Lothlorien och Isengaard filmades men det var inte på långa vägar värt de 149 NZD det kostade. Men var en av få saker jag faktiskt kunde göra i staden. Linda skulle rida på hästar men det ställde sin pga väder. Senare får vi höra att pga tekniska fel kunde inte Kasper och Miguel hoppa heller, så det var en ganska misslyckad dag på det hela.

LOTR-bilen

När jag kom hem ifrån LOTR-turen så åt jag och Linda mat. De andra var på Nevis-bussen för bungyn. Det den här pizzerian, samt Fergeburger, vi hade hört goda rykten om innan vi anlände till staden. Kommer ej ihåg namnet på stället dock. Det var gott men Fergeburger slår det med hästlängder i min bok.

Vi beslutade oss sedan för att stanna en natt extra i Queenstown för att de skall kunna hoppa på morgonen, och nu blev Linda sugen också. Jag fick kolla på såklart.

Miguel var inte så kaxig innan hoppet.


Kasper var lite kaxigare.

MEN KAXIGAST UTAV DEM ALLA VAR LINDA!

Citat: "FUCK FUCK FUCK FUCK" Slutcitat.


Jag var allmänt nedstämd här. Det här hoppet var en sak jag hade bestämt mig för att hoppa innan jag kom till NZ. Nu vägrar jag hoppa en mindre här, får bli bungy i nåt annat land på nåt högt ställe i framtiden. Mössan och vantar märkte vi behövdes på öns södra delar. Blev ett snabbt köp av mössan ovan. Inge toknöjd med det köpet kanske, men har ingen sådan mössa så det blir en ny variation i kollektionen.

Under vår förlängda vistelse i Queenstown stack vi även på en dagstur till Wanaka.

I bakgrunden skymtas Linda hjälpa mig med zip-hoddiens dragkedja. De var alla extremt hjälpsamma och hjälpte mig med diverse problem som följde skadan, men framförallt Linda var en hjälte som i stort sett agerade som min personliga assistent. Tack!

Lake Wanaka. Detta var en varm dag till skillnad ifrån de andra vi hade på den södra delen av ön.

Lake Wanaka

Lake Wanaka

Vi såg en väg och bara körde på för att se vart den tog oss. Den ledde till ett enormt område med kor och får. Ofta stod de utanför stängslen bredvid vägarna.


Vår första gruppbild med bilen. Precis innan fjärtade Miguel, därav o-orginastionen.
En långhårig jävel
Stopp på väg tillbaks till Queenstown

När gruppens enda person med negenskaper (ninja-egenskaper) är skadad får de andra göra så gott de kan.

Nästa dag körde vi vidare emot Milfourd Sound. Vi körde dock inte hela vägen utan övernattade på vägen.

Redneck varning?

Jag tar inget ansvar för vad Linda och min lila zip-hoodies gör.


Det här var ett utav, om inte det, roligaste stoppen längs vägkanten på hela resan. De två bilderna nedan förklarar varför.



Linda tyckte också det var roligt.

Sedan stannade vi som sagt längs vägen för att sova innan vi anlände till Milford Sounds.

Lumberjack



Några av de bästa kvällarna var när vi drog igång en brasa, lagade mat och efter maten fortsatte mata brasan och mös i mörkret omringade av berg och ofta vatten.

När vi anlände till Milford Sounds åkte vi på en båttur mellan bergen ut till havet och tillbaka. Det var verkligen en syn. Kanonväder hade vi också!

Jag efterfrågade några bilder på mitt hår fladdrande i vinden. Detta som minne av att jag en gång faktiskt haft långt hår, för i Januari avslutas det projektet och det blir kortare igen.







Sälar fanns det med

Sedan blev jag attackerad av den ökände bananmannen som härjar i området och misshandlar handikappade människor.

Bananmannen

Bilder ifrån bilturen tillbaka ifrån Milford Sounds

Bilvägen till Milford Sounds är utan tvekand en häftigaste bilväg jag har åkt. Kringelkrokiga vägar kantade med höga grön- och snötäckta berg, öppna fält och regnskog. Bara bilvägen dit rekommenderas skarpt, båtturen var också kanon och tillät oss att se mer av vattennaturen i området. Den gick på 75 NZD var och det kändes hyfsat prisvärt.

Därefter åkte vi och övernattade kring Omarama. Dagen efter det åkte vi till Mount Cook en kortis för att se berget, samt sjöarna på vägen dit som vi hade hört gott om. Samma dag blåste vi även emot Franz Josef och sov omkring Haast.

Sjöarna kring Mount Cook med berget i bakgrunden.

Det mest fysiska jag gjorde på resan var att kasta några mackor och även det gjorde ont.

När man kör till Mount Cook i ett Spaceship får man passa sig för att inte gå in i warp speed för ofta. Då kan bängen komma och ge dig 300 NZD i böter.


Mount Cook

Mount Cook

Ännu ett stopp längs vägarna för bensträckare och mat. Leggingsen vi köpte för Lindas födelsedag blev extremt populära. De värmde oss på nätterna och kalla dagar och var extremt bekväma att strosa kring i.

Varje morgon och natt fick jag göra den där övningen för att öka rörelseförmågan i axeln. Jag slängde in övningen några gånger på dagarna också.

Kasper gillar djur och natur.

Nu kör vi mot Franz Josef Glacier och tar en sovplats omkring Haast!

Detta var en utav de bästa nätterna. Vi såg en väg och följde den helt enkelt ut i vildmarken. Sedan parkerade vi och spenderade natten där.

Trots eldförbjuden eldade vi igång rejält. Vi tog dock säkerhetsåtgärder och det var helt riskfritt vill jag lova. 3 meter radio sten kring brasan.

Det var en mycket fin natt.

När vi kom till Franz Josef rådde delade meningar. Miguel och Linda kände inte att de hade råd med e en utav de guidade turerna på glaciären, jag visste inte om det va värt risken för mitt nyckelben och Kasper var jättesugen på det. Det visade sig att det inte fanns några platser på någon guidad tur (krävs guide för att få beträda isen) fören dagen efter. Då beslutade vi oss för att gå en av gratispromenaderna som tar dig nära isen, men inte upp på den.

Där är den, den första glaciären jag sett.


Vissa stenar hade genom åren formats till bekväma soffor.

Ännu en bensträckare. Den här gången vid det Tasmanska havet på väg emot Nelson.


När Miguel inte kan tackla mig på stränder längre så kastar han stockar.

På vägen emot Nelson stannade vi omkring Punakaiki. I närheten där finns ett ställe som heter Pancake Rocks. Det är vad ni ser ovan. Erosionen har format stenarna så att det ser ut som hundratals staplade pannkakor.

Här klättrade vi över säkerhetsbarriärerna och satte oss på pannkakstårtorna. Det var ett mycket trevligt stopp. Några minuters bilväg bortom Pancake Rocks ligger Trueman Cave, som jag blev tipsad om av min LOTR-guide, vilket var fantastiskt. Likt The Cathedral Cove i Coromandel, som jag tidigare visat bilder på, i häftighet men såklart annorlunda. Jag har inga bra bilder därifrån eftersom det var snudd på kolsvart när vi anlände men det var verkligen ett toppenställe! Önskar vi hade sett det i dagsljus också.

Väl framme i Nelson stack de andra på Kajakingtur i Abel Tasman National park. Jag ville först inte betala massa pengar för att inte deltaga i den fysiska aktiviteten och bara sitta med i en Kajak. Sen ändrade jag mig och insåg att jag nog skulle vara väldigt uttråkad ensam en hel dag i Nelson. Då visade det sig att jag inte fick sitta med i en kajak pga min skada. Inget val då. 12 h spenderade jag i Nelson, mycket uttråkad. Den ända tråkiga dagen på resan. Jag levde inte direkt campingliv den dagen heller, satt på massa olika cafén, åt frukost på ett bageri, mat på mcdonalds (mat som kunde ätas med en hand var ett krav) och besökte en marknad.

Vyer som jag alltså inte såg.



En av de andra dagarna i Nelson åkte vi österut emot Picton på Queen Charlotte Drive som var ännu en fantastisk vägslinga. Här på öns norra del var naturen av medelhavskaraktär till skillnad emot de snötäckte bergen på öns södra del. Häftig variation. Vi parkerade och sov längs den slingan. Det ösregnade hela kvällen, natten och morgonen.

Därav spelade vi kort inne i bilen. Till skillnad emot andra gånger vi lirade kort behövde inte Linda streaka naken efter en förlust den här gången.

Jag ville verkligen ha besökt Abel Tasman National Park under min vistelse så vi körde upp till en stranden och vandrade längs den in i nationalparken. Vädret var kanon!

Ibland var det stenigt och jag måst säga att balansen försämras avsevärt när en arm sätts ur spel. Jag var överlägset långsammast.

Bortsett ifrån skylten tycker jag den bilden ser ut som att vi är på en öde ö. Vi har efter några dagar tröttnat på varandra och kommunicerar inte längre. Eller hur, ignorera skylten så säger den det!

Mer ensam på öde ö vibbar.

Samma dag besökte vi också stränder vi blivit tipsade om; Kaiteriteri, Rabbit Island, Golden Bay och slog läger i Ruby Bay för vår sista natt.

Såhär såg det ut där. Det var kallt i vattnet.

Linda och Miguel gifte sig. Det är officiellt.

Denna bild indikerar dock att Miguel tröttnade snabbt och istället inledde jakten på jordnötssmör...

Nästa dagen innebar hemresa och lång bilväg. Vi körde östkusten ifrån Nelsonområdet ned emot Christchurch, varifrån vi skulle flyga hem.

Ett stopp på vägen hem. De här skyltarna förbryllade mig hela resan, jag kan inte släppa det. Överallt stod det "Email & Internet". Jag menar, hur många ställen har Internet och INTE tillgång till email. Idioti. Eller finns en logisk förklaring jag missar?

Nånstans på östkusten.

Miguel och Kasper lever kvar i tron som de flesta av oss nog hade när vi var 11 år. Röker du är du cool. Iallafall om man får tro den här bilden.

Den här bilden gillade jag eftersom den tydligt visar min hängande axel. Den redan dålig kroppshållning blev totalt våldtagen av nyckelbensbrottet. Vänster axeln hänger rakt ned och verkar dra med sig höger lite grann, samt att håret har blivit på tok för långt.

Trötta på flygplatsen där jag coh Kasper sov. Kasper var för övrigt en hejare på att sova.

Såhär låg han ofta under våra långa bilfärder bland väskorna i bak och sov. Jag själv sov mycket mer än vanligt, men det berodde mer på att jag nästan dagligen hade 60 mg Kodein i blodsystemet för att stilla smärtan. En av sidoeffekter är att man blir sömnig.

Det var sammantaget en fantastisk resa med massvid av grymma minnen för livet. Vi lyckades även se mycket stora delar av den södra ön. Jag har med rött markerat de områden vi åka till och i stora drag vilka vägar vi tog. Tryck på kartan för en förstoring som visar tydligare.

// Nu vill jag bara att nyckelbenet skall läka.